Chokladen

Blev inget packande utan ett samtal med mamma. Ett känslomässit sådant. Inte på ett bra sätt både hon och jag grät i säkert en halv timma. Men känns ganska bra nu i alla fall. Så där befriat när man har gråtit ni vet. Det var länge sedan jag grät. En månad sen i alla fall. Ni som känner mig vet att när jag var mindre kunde jag börja gråta för ingenting. Nu är det ju bättre. Nu börjar jag gråta när det är något att gråta för.
Nu ska jag äta lunch och sen SKA jag packa jag lovar. Och Sen bär det av till pappa.